﻿ni i ſitt hjerta kände ſig helt lyckſalig,
Käthe ſkulle ſå innerligt gerna welat frågat
efter profesſorn och om han lofwat att kom=
ma i dag. Om blott icke faderns illamå=
ende ånyo hindrade den wanliga gemen=
ſamma, i går på grund af regnwädret in=
ſtällda promenaden! — ännu klingade ſå
löftesrikt i hennes öron det: ”J morgon”,
hwarmed hon i förgår afton ſkiljts från
profesſorn — nu hade hon under gårdagen
icke träffat honom, och hon hade upplefwat
ſå mycket och hade ſå mycket att ſäga honom.